Längd: 84 min
Manus och regi: Sam Raimi
Medverkande: Bruce Campbell, Sarah Berry, Dan Hicks m.fl.

Jonatan recenserar:

Splatterpionjär 2.0

Så var det dags för uppföljaren till recensionen från 18/3. Även denna gång lyser filmcrewets passion och skaparglädje. Mitt i infernot av besattheter och splatter finns en godhjärtad underton, en medveten touch av komik. Skådespeleriet är uppgraderat och budgeten generösare vilket genererat ännu fler och bättre specialeffekter och extremt lekfull make up. Den långsamt krypande spänningen har bytts ut mot ett pang-på-rödbetan-och-så-kör-vi-igång-redan-från-början-liksom-varför-inte? De klassiska scenerna med den avsågade, besatta handen förtjänar en egen prisgala. Kanske en årlig Possessed Awards för skräckfilmsmakare med en abnorm besatt hand som prisstatyett?
Som vi alla är rörande överens om är monster i stop motion alltid ett stort plus och det finns det gott om. Flera gånger går det att dra paralleller till senare filmer, i synnerhet självamputationsscenen som får Saw att likna något från Nickelodeon, och det är uppenbart vilken betydelse Evil Dead 2 faktiskt har haft för genrens utveckling. Jag faller verkligen för regissören Sam Raimis nattsvarta humor. Med ett litet minus för det utdragna och förvirrade slutet kan jag sammanfatta denna fantastiska kultskräckis genom att citera huvudkaraktären och en av skräckfilmshistoriens mest välplacerade oneliners: Groovy!
3/5

Josef recenserar:

Lite mer pang på

Ett par minuter in i filmen ska jag precis fälla en kommentar om skådiens uppenbara likheter med Jim Carey, både gällande utseende och skådespeleri, när min bror plötsligt utbrister ”alltså man tror ju nästan att det är Jim Careys farsa!”. Ytterligare endast ett par minuter in i filmen är det min tur att referera till den första Evil Dead genom attt kraftigt underdrivet säga ”lite mer pang på”. Enligt brorsan var det exakt de orden han var en sekund från att yttra.

Jim Carey-feeling och ”mer pang på” är två av de ingredienser som skiljer Evil Dead 2 från föregångaren. Likheten skådisarna emellan ser jag som positiv och det är svårt, väldigt svårt att tänka sig att komedigiganten Carey inte både sett och inspirerats av Bruce Campells underbara skådespeleri i huvudrollen som ”Ash”. Tjugo minuter in i filmen är jag rätt säker på att det blir en fyra i betyg. Det är kul och känns riktigt ambitiöst med imponerande make-up och riktigt snygga scener med dubbelexponerade handmålade moln, som i alla fall känns som en av flera flirtar med betydligt äldrer filmer i samma genre.

Dock har det aldrig varit så tydligt för mig som i denna film varför man nästan alltid i skräckfilmer har en lång stämningsuppbyggande inledning, där det oftast inte händer särskilt mycket alls. Att det höjer pulsen mer och mer inför den kommande slakten har jag alltid fattat. Men ju tidigare man drar igång det roliga desto svårare är det att hålla intresset för splattret uppe, trots att scenerna filmen igenom ligger på en hög underhållningsnivå. Betyget dras ner av samma anledning som om jag hade recenserat en restaurang som bestämt sig för att inte erbjuda förrätter men istället serverar dubbla portioner av sina utsökta, gigantiska hamburgare. Man blir till slut jävligt mätt och det smakar plötsligt inte längre lika gott. Även då hade det naturligtvis tagit emot att säga att det blev tyvärr bara 3 av 5 i betyg.