Manus & Regi: Cameron Crowe
Prod år: 2000
Medverkande: Frances McDormand, Kate Hudson, Billy Crudup, Philip Seymour Hoffman m.fl.

Josef recenserar:

Jag hade fått i mig ett par öl innan vi tryckte på play och det visade sig passa denna film utmärkt. Möjligt till och med att recensionen blev något dopad av lite rock n rollbryggd innanför västen. Filmen är lättsam och man har kostat på sig att inte gå djupare in i hur svår situationen är för den 15-årige journalistens mamma, eller för någon annan heller. Man förstår att alla har sina problem i den ”riktiga världen” och det räcker alldeles utmärkt att man ändå visat på det för att sedan helt kunna fokusera på filmens kärna – rock n rollivet i 70-talets USA. Man får ändå se detta rock ‘n roll-liv ur flera olika perspektiv, vilket blir både underhållande och intressant. I detta äventyrliga liv som egentligen är en stor verklighetsflykt så finns det oroliga mammor, slitna rockrävar, självdestruktiva groupies plus tidningar och arrangörer som vill att det levereras så att de får in sina PENGAR. Mitt i denna röra hamnar den 15-åriga, naiva och ambitiösa rockjournalisten som lever drömmen så tidigt att han nog själv inte hinner förstå det.

Jag gillar filmen skarpt helt enkelt för att den ger mig en så bra känsla och det känns faktiskt onödigt att dissekera den för att komma fram till exakt vad det är. Man har helt enkelt gjort amerikanskt rock’n roll i en mixer med så perfekt avvägda delar humor, musik, allvar, glimten i ögat och trovärdig tidsanda att resultatet smakar riktigt gott. Kocken skulle förmodligen säga att riktigt så enkelt var det inte och ge mig en örfil, men jag säger 4/5 och skål!

Jonatan recenserar:

Jag tänker inte försöka definiera innebörden av rockstjärnestatus i Sverige idag. Men okej, bara för att ni instisterar: Pluras kök. Och om det inte är avdammade comeback-artister i tafatta matlagningsprogram är det tacksamma rådjur på darriga ben, helt åsiktsbefriade, i bästa fall stylade i styva skinnjackor och glansiga sneluggar som får dom att kännas lika autentiska som leksakerna i en Happy Meal. Pondus eller kontrovers har fan aldrig varit så främmande. Folk ojar sig fortfarande över Kens låt som han körde live på vattenfestivalen 1999. Om vi bortser från en era av extremt vulgärt låtskriveri i den svenska hiphopen i början av 2000-talet så finns inte mycket kontrovers att hämta från detta ett av världens ledande musikländer. Nu stryker vi medhårs och glittrar med ögonen. Sedan hoppar vi över till underhållningsprogrammen för att avmystifiera och samtidigt få oss en inblick i hur det faktiskt är att vara artist mitt i fildelningskatastrofen. Visst är det något som är en katastrof men inte fan är det fildelningen. Det krävs en del grävande för att hitta den sanna rock & roll essensen.
Det roligaste med Almost Famous är att se musikjournalistens pessimism inför precis detta, men hur det i USA på 70-talet handlade om Iggys, Morrisons eller Bowies äkthet eller icke-äkthet. Jag undrar verkligen vad Philip Seymour Hoffmans karaktär hade tyckt om oss här och nu.

4/5