Jonatan recenserar:

Det finns en svunnen tid då det var hysteriskt kul med förväxlingar, klumpighet och förvirring. Semestersabotören är ett bevis för denna tid. Jag förstår regissörens vision: en galen och fyndig komedi i Chaplin-anda men med lite Donald Duck-influenser och alltsammans presenterat på ett rumsrent och sofistikerat vis. Och visst, filmen är välspelad, snyggt fotad och bra klippt och den gamla cocktaillounge-musiken är råcool, men en komedi ska trots allt vara rolig. Halka-på-bananskalet-humorn är inte direkt tidlös… Ibland är humorn så kass att det känns som att filmen kommer från en annan planet. Har det verkligen någonsin varit roligt att se två personer klä sig i samma kläder?
Om komiken inte hade varit med så hade den här filmen kunnat bli schysst, men komiken är med i så gott som varje scen och jag skrattar inte en enda gång.

Betyg 2/5

Josef recenserar:

Förmultnad humor

Denna recension skrivs faktiskt samtidigt som jag kollar på filmen, främst för att det är fullt möjligt att göra det utan.att missa något viktigt, eller roligt för den delen. Filmen började med skön musik som får det att kännas som att man kommit till ett coctailparty och en rätt trevlig inledning ger mig ganska höga förväntningar. Men sen händer något snabbt. Hela filmen visar sig i princip vara en oändlig mängd scetcher, som på ett tydligt sätt visar att humorn definitivt utvecklat sig sedan 50-talet. Det är lätt att tänka att filmen förmodligen var skitdålig redan på 50-talet men ack så fel. Semestersabotören vann ”publikens pris” vid Berlins filmfestival och ”kritikerpriset” vid Cannes filmfestival.
Konstigast av allt är ändå att den blev nominerad till en Oscar för bästa manus, eftersom handlingen är lika med obefintlig. OM det hade varit en mer vettig film så hade ungefär var femtionde putslustighet varit både snygg och rolig. Scenen i början på en tågperrong där dom lyckats tajma in två gigantiska lok är rätt imponerande och ett par andra saker skulle platsa i en gammal Kalle Anka- eller Pluto-kortfilm, om vilket denna film påminner en hel del. Men det blir liksom olidligt när man spär ut en femminuters Kalle Anka till 93 minuter och på byter ut de fantastiska och tidlösa animationerna mot klämkäckt men totalt förlegat skådespeleri.

Nu har filmen närmat sig sitt slut och den sköna låten i början har börjat bli smått tjatig då den med ett par korta undantag är den enda låt som spelas om och om igen. Mycket intressant har det ändå varit att se hur mycket humorn utvecklat sig, även om jag vet att det gjordes filmer på 50-talet som är roliga än idag. Jag tänker plötsligt på Lasse Åbergs komedier från 80- och 90-talet och blir säkrare än någonsin på att INGEN kommer tycka dom är roliga om 50 år. Jag är nästan lika säker på att någon slipad recensent på Göteborgsposten skrivit om Åbergs Den ofrivillige golfaren precis vad man skrev om Semestersabotören: ”Måste räknas till de stora odödliga mästerverken”.

Jag vill ge filmen absolut lägsta betyg men mitt hjärta säger faktiskt emot, då jag ändå inbillar mig att ambitionsnivån var mycket hög och att filmen kändes ny och fräsch för 60 år sedan. Det ska alltid premieras.

1/5