Regi: Fede Alvarez

Josef recenserar:

Härligt tunn handling – full fokus på det väsentliga

Detta blir den allra första recensionen i vår nya specialkategori med noga utvalda titlar som inte är med i själva samlingen. Vi kan kalla kategorin ”filmer som inte är med i men hade passat utmärkt i Farsans filmsamling”.
Innan vi går in på själva filmen så är det ett måste att dra lite kort och hyffsat originell historik bakom filmen. Den uppmärksamme har noterat att vi redan recenserat en film med samma titel (inspelad 1981) samt en uppföljare / remake gjort av samma regissör (Evil Dead 2, inspelad 1987). Sam Raimi som är mannen bakom dessa två filmer gjorde sedan en mer regelrätt uppföljare till tvåan, en medeltidsriddarsplatter antyds det i alla fall i slutet av ED2. Nu 20 år efter ED3 så verkar det som att käre Sam Raimi fick abstinens igen eftersom han bestämde sig för att åtminstone vara medproducent till ännu en remake av den ursprunglige Evil Dead.
Eftersom ED1 och ED2 har otroligt många likheter så var jag beredd på ännu en ”remix”, vilket det inte alls var. På väg ut från biografen konstaterade vi att Nya Evil Dead snarare kändes som en hyllning till Sam Raimis klassiker. Nästan så att man tror att han tycker att folk borde hylla sig själva lite oftare. Man har använt sig av samma ramar som i originalen, i form av ett kompisgäng som åker till en öde stuga där det vilar en förbannelse. Sedan har man genom att ge filmen namnet Evil Dead kunnat flirta hej vilt med 80-talsfilmerna utan att behöva skämmas. Jag gillar det verkligen och det känns som ett erkännande om att det är rätt svårt att komma på helt nya originella handlingar i denna genre, samtidigt som man också får sagt att just det inte alls behöver vara viktigt. I tunga dramatitlar och nagelbitarthrillers är handlingen en av de viktigaste grundpelarna, men likväl som när det gäller ren action så kan man faktiskt göra en riktigt bra skräckis utan att försöka hitta på en bra story. Jag tycker att nya Evil Dead visar att det kan bli ännu bättre om man vågar erkänna för publiken att man faktiskt skiter i handlingen, men är sjukt ambitiösa när det gäller vad publiken egentligen kommit dit för. Det vill säga obegränsat med blod, kraftigt pulshöjande scener som får publiken att känna sig lika jagad som rollfigurerna, kraftigt smärtsamma scener som får publiken att verkligen känna hur kniven skär i tungan eller benet, samt en välbalanserad dos av den i sammanhanget underbart kontrasterande kryddan humor.

4/5

Jonatan recenserar:

Splatterinferno

Vi körde en avstickare från filmsamlingen för ett biobesök och en titt på nyinspelningen av den nyligen recenserade Evil Dead från 1981. Men särskilt mycket till remake var det inte. Ny story, nya karaktärer och ny teknik gör snarare Evil Dead till en hyllning med några få detaljer bevarade från originalet. Den här gången beger sig ett gäng ungdomar ut till huvudkaraktärernas föräldrars semesterstuga i syfte att drogavvänja lillasystern, men vid ankomst tycks någon ha brutit sig in och det tar inte lång stund innan ungdomarna känner en stark illaluktande doft från källaren.
Evil Dead skiljer sig naturligtvis väldigt mycket från originalet men jämförelserna är egentligen ointressanta. Sam Raimi har varit delaktig som producent men varken i regi eller manusväg. När filmen når sitt klimax resulterar det faktiskt i en rejäl wow-känsla som jag inte alls hade förväntat mig efter den lama och övertydliga karaktärsintroduktionen i början.  Vad som börjar som ett haltande skrivet och halvdant spelat drama utvecklas i en tempomässigt skicklig dramaturgi till en överraskande schysst skräckis. Hantverket har ofrånkomligt blivit digitalt, både på gott och ont, men det finns ändå gott om imponerande make-up effekter och överraskande övertygande skådespeleri då själva splattret kommit igång.
Sammanfattat är Evil Dead en riktigt schysst splatterskräckis som hade fått ett högre betyg om det inte varit för en pinsam och övertydligt skriven inledning. Men med ett imponerande inferno på slutet måste Evil Dead befinna sig i toppskiktet av senaste tio årens amerikanska skräckfilmer. Särskilt en ögonblicksbild måste faktiskt vara något av det brutalaste jag sett sedan Ichi the Killer och jag kan slå vad om att du kommer fatta vilken den ögonblicksbilden är bara du vågar dig iväg till biograferna för att uppleva denna underhållande äckel-päckel-fest.

3/5