Regi: John Carpenter

 Josef recenserar:

MacGyver på anabola i revolt mot utomjordingar

När jag skrev mina första recensioner här på Farsans Filmer så blev jag lätt förvirrad när det gällde hur man skulle ta hänsyn till filmens ålder. Man kan ju varken bortse från att en film är gammal, eller heller helt se den som att den var helt ny. Nu har jag hittat min egen gyllene mellanväg och det handlar helt enkelt om att gå på känsla.
Vissa filmer åldras med värdighet, det gäller inte denna. En 80-talsmacho snubbe utan jobb (tänk MacGyver på anabola) glider in på ett 80-talsbygge för att få ett 80-talsjobb som han kan överleva på i det 80-talsgetto där han av okänd anledning hamnat. Hela tiden snurrar en 80-talsbas i bakgrunden för att skapa lite läskig 80-talsfeeling. Plötsligt hittar den coola snubben en låda med fula solglasögon och när han sätter på sig ett par så – tadaaa – ser han två ganska omvälvande saker. Idén får jag erkänna är rätt skön och den presenteras till en början på ett bra sätt. Det handlar om att utomjordingar styr planeten och att man med solglasögonen både ser utomjordingarna och de hypnotiserande men annars osynliga budskap som mänskligheten dagligen pumpas med. I alla tidningar, på alla reklampelare och i alla tv-program så pumpas ständigt in i människornas medvetande utan att de märker: ”LYD, FÖRÖKA ER, STÄLL INGA FRÅGOR”.
Men som de flesta känner till räcker en idé sällan långt. Filmen är med några undantag riktigt kass, på en nivå som hade varit något mer försvarbar om det hade handlat om en tv-serie a la tidigare nämna MacGyver. Som tur är sorteras filmen först in i kategorin ”dålig” MEN hamnar ändå sedan i underkategorin ”filmer som är rätt underhållande just för att dom är så dåliga”. Som exempel kan jag ta en evighetslång fightscen, jag tror vi snackar tio minuter, där huvudrollsinnehavaren och hans kollega slår ihjäl varandra några gånger om för att kollegan vägrar testa de magiska solglasögonen. Det är ett sådär lättsam men ändå riktigt allvarligt slagsmål man lätt hamnar i när man försöker hjälpa en kompis som inte förstår sitt eget bästa. Hade scenen varit två minuter så hade den bara varit ett dåligt slagsmål men en så meningslös och evighetslång slagsmålsscen får i alla fall mig att le och undra ”vad faan är detta?”, även om det är ytterst oklart om det var John Carpenters önskade reaktion.

2/5

Jonatan recenserar:

OBEY!

Den tionde recensionen (!!!) och för första gången råder total förvirring! They Live… Var ska jag börja… Jo, till att börja med ger DVD-omslaget intrycket att filmen är något åt Gremlins, Critters – eller Killer Clowns from Outer Space – hållet. Visst ska man inte döma boken, eller i det här fallet filmen, efter omslaget, men det var helt enkelt så det blev. När filmen sedan inleds kommer Troma-vibbarna, men utan självdistans, humor och utan gegg och splatter. Det är inte medvetet B utan det är uppenbart att det är någon eller förmodligen flera som inte gjort sitt jobb. Men efter en inledning av poänglösa och absurt utdragna slagsmålsscener, onaturlig dialog och kasst skådespeleri blir filmen plötsligt anarcho-filosofisk och anti-kommers!
Mitt i filmen är vi i en guerillarevolt mot fascistiska utomjordiska polistrupper i en Orwellsk film kritisk mot konsumtionssamhället med generösa inslag av sci-fi á la Star Trek. Puh! Jag är helt snurrig! Och visst går det bra att bli lite snurrig om bara cirkeln sluts, men här blir det knappt en halvcirkel. Budskapet må vara nobelt men hantverket är slarvigt.
Bortsett från några coola specialeffekter är They Live tyvärr inte mycket att hänga i granen. Men visionen må ha varit väldigt god.

2/5

Längd: 84 min
Manus och regi: Sam Raimi
Medverkande: Bruce Campbell, Sarah Berry, Dan Hicks m.fl.

Jonatan recenserar:

Splatterpionjär 2.0

Så var det dags för uppföljaren till recensionen från 18/3. Även denna gång lyser filmcrewets passion och skaparglädje. Mitt i infernot av besattheter och splatter finns en godhjärtad underton, en medveten touch av komik. Skådespeleriet är uppgraderat och budgeten generösare vilket genererat ännu fler och bättre specialeffekter och extremt lekfull make up. Den långsamt krypande spänningen har bytts ut mot ett pang-på-rödbetan-och-så-kör-vi-igång-redan-från-början-liksom-varför-inte? De klassiska scenerna med den avsågade, besatta handen förtjänar en egen prisgala. Kanske en årlig Possessed Awards för skräckfilmsmakare med en abnorm besatt hand som prisstatyett?
Som vi alla är rörande överens om är monster i stop motion alltid ett stort plus och det finns det gott om. Flera gånger går det att dra paralleller till senare filmer, i synnerhet självamputationsscenen som får Saw att likna något från Nickelodeon, och det är uppenbart vilken betydelse Evil Dead 2 faktiskt har haft för genrens utveckling. Jag faller verkligen för regissören Sam Raimis nattsvarta humor. Med ett litet minus för det utdragna och förvirrade slutet kan jag sammanfatta denna fantastiska kultskräckis genom att citera huvudkaraktären och en av skräckfilmshistoriens mest välplacerade oneliners: Groovy!
3/5

Josef recenserar:

Lite mer pang på

Ett par minuter in i filmen ska jag precis fälla en kommentar om skådiens uppenbara likheter med Jim Carey, både gällande utseende och skådespeleri, när min bror plötsligt utbrister ”alltså man tror ju nästan att det är Jim Careys farsa!”. Ytterligare endast ett par minuter in i filmen är det min tur att referera till den första Evil Dead genom attt kraftigt underdrivet säga ”lite mer pang på”. Enligt brorsan var det exakt de orden han var en sekund från att yttra.

Jim Carey-feeling och ”mer pang på” är två av de ingredienser som skiljer Evil Dead 2 från föregångaren. Likheten skådisarna emellan ser jag som positiv och det är svårt, väldigt svårt att tänka sig att komedigiganten Carey inte både sett och inspirerats av Bruce Campells underbara skådespeleri i huvudrollen som ”Ash”. Tjugo minuter in i filmen är jag rätt säker på att det blir en fyra i betyg. Det är kul och känns riktigt ambitiöst med imponerande make-up och riktigt snygga scener med dubbelexponerade handmålade moln, som i alla fall känns som en av flera flirtar med betydligt äldrer filmer i samma genre.

Dock har det aldrig varit så tydligt för mig som i denna film varför man nästan alltid i skräckfilmer har en lång stämningsuppbyggande inledning, där det oftast inte händer särskilt mycket alls. Att det höjer pulsen mer och mer inför den kommande slakten har jag alltid fattat. Men ju tidigare man drar igång det roliga desto svårare är det att hålla intresset för splattret uppe, trots att scenerna filmen igenom ligger på en hög underhållningsnivå. Betyget dras ner av samma anledning som om jag hade recenserat en restaurang som bestämt sig för att inte erbjuda förrätter men istället serverar dubbla portioner av sina utsökta, gigantiska hamburgare. Man blir till slut jävligt mätt och det smakar plötsligt inte längre lika gott. Även då hade det naturligtvis tagit emot att säga att det blev tyvärr bara 3 av 5 i betyg.

Manus & Regi: Cameron Crowe
Prod år: 2000
Medverkande: Frances McDormand, Kate Hudson, Billy Crudup, Philip Seymour Hoffman m.fl.

Josef recenserar:

Jag hade fått i mig ett par öl innan vi tryckte på play och det visade sig passa denna film utmärkt. Möjligt till och med att recensionen blev något dopad av lite rock n rollbryggd innanför västen. Filmen är lättsam och man har kostat på sig att inte gå djupare in i hur svår situationen är för den 15-årige journalistens mamma, eller för någon annan heller. Man förstår att alla har sina problem i den ”riktiga världen” och det räcker alldeles utmärkt att man ändå visat på det för att sedan helt kunna fokusera på filmens kärna – rock n rollivet i 70-talets USA. Man får ändå se detta rock ‘n roll-liv ur flera olika perspektiv, vilket blir både underhållande och intressant. I detta äventyrliga liv som egentligen är en stor verklighetsflykt så finns det oroliga mammor, slitna rockrävar, självdestruktiva groupies plus tidningar och arrangörer som vill att det levereras så att de får in sina PENGAR. Mitt i denna röra hamnar den 15-åriga, naiva och ambitiösa rockjournalisten som lever drömmen så tidigt att han nog själv inte hinner förstå det.

Jag gillar filmen skarpt helt enkelt för att den ger mig en så bra känsla och det känns faktiskt onödigt att dissekera den för att komma fram till exakt vad det är. Man har helt enkelt gjort amerikanskt rock’n roll i en mixer med så perfekt avvägda delar humor, musik, allvar, glimten i ögat och trovärdig tidsanda att resultatet smakar riktigt gott. Kocken skulle förmodligen säga att riktigt så enkelt var det inte och ge mig en örfil, men jag säger 4/5 och skål!

Jonatan recenserar:

Jag tänker inte försöka definiera innebörden av rockstjärnestatus i Sverige idag. Men okej, bara för att ni instisterar: Pluras kök. Och om det inte är avdammade comeback-artister i tafatta matlagningsprogram är det tacksamma rådjur på darriga ben, helt åsiktsbefriade, i bästa fall stylade i styva skinnjackor och glansiga sneluggar som får dom att kännas lika autentiska som leksakerna i en Happy Meal. Pondus eller kontrovers har fan aldrig varit så främmande. Folk ojar sig fortfarande över Kens låt som han körde live på vattenfestivalen 1999. Om vi bortser från en era av extremt vulgärt låtskriveri i den svenska hiphopen i början av 2000-talet så finns inte mycket kontrovers att hämta från detta ett av världens ledande musikländer. Nu stryker vi medhårs och glittrar med ögonen. Sedan hoppar vi över till underhållningsprogrammen för att avmystifiera och samtidigt få oss en inblick i hur det faktiskt är att vara artist mitt i fildelningskatastrofen. Visst är det något som är en katastrof men inte fan är det fildelningen. Det krävs en del grävande för att hitta den sanna rock & roll essensen.
Det roligaste med Almost Famous är att se musikjournalistens pessimism inför precis detta, men hur det i USA på 70-talet handlade om Iggys, Morrisons eller Bowies äkthet eller icke-äkthet. Jag undrar verkligen vad Philip Seymour Hoffmans karaktär hade tyckt om oss här och nu.

4/5

Jonatan recenserar:

Det finns en svunnen tid då det var hysteriskt kul med förväxlingar, klumpighet och förvirring. Semestersabotören är ett bevis för denna tid. Jag förstår regissörens vision: en galen och fyndig komedi i Chaplin-anda men med lite Donald Duck-influenser och alltsammans presenterat på ett rumsrent och sofistikerat vis. Och visst, filmen är välspelad, snyggt fotad och bra klippt och den gamla cocktaillounge-musiken är råcool, men en komedi ska trots allt vara rolig. Halka-på-bananskalet-humorn är inte direkt tidlös… Ibland är humorn så kass att det känns som att filmen kommer från en annan planet. Har det verkligen någonsin varit roligt att se två personer klä sig i samma kläder?
Om komiken inte hade varit med så hade den här filmen kunnat bli schysst, men komiken är med i så gott som varje scen och jag skrattar inte en enda gång.

Betyg 2/5

Josef recenserar:

Förmultnad humor

Denna recension skrivs faktiskt samtidigt som jag kollar på filmen, främst för att det är fullt möjligt att göra det utan.att missa något viktigt, eller roligt för den delen. Filmen började med skön musik som får det att kännas som att man kommit till ett coctailparty och en rätt trevlig inledning ger mig ganska höga förväntningar. Men sen händer något snabbt. Hela filmen visar sig i princip vara en oändlig mängd scetcher, som på ett tydligt sätt visar att humorn definitivt utvecklat sig sedan 50-talet. Det är lätt att tänka att filmen förmodligen var skitdålig redan på 50-talet men ack så fel. Semestersabotören vann ”publikens pris” vid Berlins filmfestival och ”kritikerpriset” vid Cannes filmfestival.
Konstigast av allt är ändå att den blev nominerad till en Oscar för bästa manus, eftersom handlingen är lika med obefintlig. OM det hade varit en mer vettig film så hade ungefär var femtionde putslustighet varit både snygg och rolig. Scenen i början på en tågperrong där dom lyckats tajma in två gigantiska lok är rätt imponerande och ett par andra saker skulle platsa i en gammal Kalle Anka- eller Pluto-kortfilm, om vilket denna film påminner en hel del. Men det blir liksom olidligt när man spär ut en femminuters Kalle Anka till 93 minuter och på byter ut de fantastiska och tidlösa animationerna mot klämkäckt men totalt förlegat skådespeleri.

Nu har filmen närmat sig sitt slut och den sköna låten i början har börjat bli smått tjatig då den med ett par korta undantag är den enda låt som spelas om och om igen. Mycket intressant har det ändå varit att se hur mycket humorn utvecklat sig, även om jag vet att det gjordes filmer på 50-talet som är roliga än idag. Jag tänker plötsligt på Lasse Åbergs komedier från 80- och 90-talet och blir säkrare än någonsin på att INGEN kommer tycka dom är roliga om 50 år. Jag är nästan lika säker på att någon slipad recensent på Göteborgsposten skrivit om Åbergs Den ofrivillige golfaren precis vad man skrev om Semestersabotören: ”Måste räknas till de stora odödliga mästerverken”.

Jag vill ge filmen absolut lägsta betyg men mitt hjärta säger faktiskt emot, då jag ändå inbillar mig att ambitionsnivån var mycket hög och att filmen kändes ny och fräsch för 60 år sedan. Det ska alltid premieras.

1/5

Josef recenserar:

En klassiker med ett aktuellt budskap

Det blir svårt för mig att bortse från att David Lynch länge varit min idol inom film och tv, tack vare klassiker som Twin Peaks, Mulholland Drive och Lost Highway. Lite lättare blir det ändå tack vare att hans tolkning av den klassiska berättelsen om Elefantmannen till största del är befriad från de drömliknande världar han oftast skapar i sina filmer.
Lynch han har verkligen lyckats skapa en känsla av att filmen redan var en gammal klassiker när den hade premiär 1980. Jag gillar greppet att göra filmen i svartvitt för att den ska kännas gammal samtidigt som den utspelar sig ännu tidigare (mitten på 1800-talet). En annan effekt är att filmen nu 33 år senare inte alls känns så omodern som många andra 80-talsrullar.
Elefantmannen är ett klockrent exempel på hur mycket obehagligare en film kan bli ju mer man skalar bort. Utan färg eller specialeffekter får man lita helt till det klassiska hantverket hos skådespelare, regi och manus, vilka samtliga håller mycket hög kvalitet filmen igenom. Handlingen är också rak och enkel när den klart och tydligt letar sig igenom ämnen som ondska, okunskap och medmänsklighet.
De ämnen filmen tar upp är precis lika aktuella nu som när filmen utspelar sig och när den spelades in. Eller är det någon som missat debatten de senaste veckorna, om alla de människor som dagligen särbehandlas negativt av svenska samhället inkluderat toppolitiker och polis, enbart på grund av sitt utseende? Grunden är densamma, även om det är hundratusentals människor som i dagens samhälle får dela på den börda som Elefantmannen bar på sina axlar. Resultatet är att bördan blivit mer abstrakt och lättare att inte låtsas om men precis nu som då sker det utan att någon utom de som aktivt motarbetar problemet vill erkänna sin delaktighet och sitt ansvar. Det är därför filmer som denna behövs, förutom för dess underhållningsvärde som en grymt bra film.

4/5

Jonatan recenserar:

Välskrivet och välspelat med banalt budskap

Ända sedan jag som femåring såg Disney’s Skönheten och Odjuret har jag varit medveten om att det finns trångsinta dårar som vill lyncha folk som är annorlunda. Helst i stor grupp med facklor, snaror och högafflar. Folk som beter sig på det här viset är av någon outgrundlig anledning också de som får mest utrymme i samhället, störst framgångar och sparsamt med bestraffning, och det är klart eftersom motståndarsidan är den skara som besitter förnuft, resonlighet och empati.
Elefantmannen är en sann historia och handlar om samma sak. En ung missbildad man, John Merrick, blir förnedrad, misshandlad och gjord till åtlöje på en så kallad Freak Show så gott som dagligen, men det är inget märkligt med det eftersom händelsen tog vid på 1880-talet. Men det tycker Dr. Treves, som helt heroiskt med ett hjärta av guld faktiskt beter sig schysst mot den utsatte Merrick. Han ger honom till och med sjukvård och ett ställe att bo på, och Merrick uttrycker sin djupaste tacksamhet för kamratens generositet.
Men så kommer den främlingsfientlige lynchmobben igen för att se till att Elefantmannen inte tycker för högt om sig själv, och det är här det brister för mig. Jag har helt enkelt svårt att ta in hur imbecill människan är. Jaa, han ser hemsk ut – OCH!? Vad bryr ni er för?
”Men det är väl lätt för dig att säga… du som sitter där år tvåtusentretton med nätuppkoppling och allt…”
Jaaaa-aa! Det är lätt för mig att säga! Och därför säger jag det också. Sköt er själva, idiotmobb, och låt John Merrick vara ifred. Att ni främlingsfientliga mobbare får så mycket utrymme är ett skämt och att den här berättelsen behövs, för det gör den verkligen, måste ses som ett misslyckande för mänskligheten. Den som skriker högst får mest, så har det varit länge och så kommer det sannolikt förbli och det är sådana som John Merrick som får betala priset för er brist på medmänsklighet.

4/5

Prod. år: 1981
Längd: 82 min
Manus och regi: Sam Raimi

Jonatan recenserar:

Historien är enkel. Ett kompisgäng åker till en stuga i skogen och finner där en mystisk bok och en ljudupptagning på ett magnetband och några ögonblick senare befinner vi oss som publik mitt i ett intensivt och neverending demonmosande.
Sam Raimi var bara 22 år när han skrev och regisserade detta stycke splattermilstolpe, vilket gjorde honom till en pionjär inom skräckfilms-subgenren. Jag blir faktiskt ordentligt skrämd i ett av de första mötena med demonbesattheten, den scen som även involverar en kortlek och är filmens absolut bästa. Därefter tilltar våldet exponentiellt. Mitt i allt blod, mos och gegg blir det riktigt roligt och det känns uppenbart att regissören önskat det. Och det är så uppfriskande mobiltelefonfritt! Fullt med halvdan make, lite stop-motion… jag blir nostalgisk som fan trots att jag föddes fem år efter premiären! Ibland blir det lite väl lågbudget och dåligt spelat, men passionen och glädjen finns där och överskuggar bristerna.

3/5

Josef recenserar:

Ett gäng ungdomar åker till ödslig stuga i skogen, inga konstigheter. Mystiska gamla skrifter och inspelningar hittas nere i källaren, inga konstigheter. En lång kuslig stämningsuppbyggnad följd av obegränsat med blod, levande döda, slem samt avhuggna och mosade lemmar, inga konstigheter.
Hade jag recenserat denna film när den kom, förutom att jag inte var född då, så hade jag gett den en fyra i betyg. Hade den varit helt nyinspelad i år så hade jag gett en nolla. Så ser det visserligen ut i stort när det gäller denna genre eftersom kraven hela tiden ökat på grund av mer och mer svårskrämda och avtrubbade filmtittare, samt teknikutveckling som naturligt får många av de 30 år gamla filmtricken att idag te sig både amatörmässiga och komiska. Men filmen är gjord med både hjärta och humor och målsättningen har inte varit att göra en superläskig film utan en supersplattrig film och där har man utan tvekan lyckats. Anledningen att jag inte hade gett en femma när filmen var ny och att jag inte ger en trea idag är att trots genren så kan man faktiskt begära en något mer avancerad och fantasifull handling.
Minuspoäng för den tjatiga zombiekärringen i källaren, pluspoäng för snygga kameraåkningar i naturen kring stugan.

2/5

Manus: Gilles Adrien
Regi: Marc Caro, Jean-Pierre Jeunet

Josef recenserar:

Vacker, mörk och galen

Filmen utspelar sig i ett fallfärdigt kvarter, i en mörk värld där det råder fattigdom och brist på mat. En skräckinjagande man driver här en delikatessbutik där han använder sig av högst okonventionella metoder för att få tag på styckdelar att sälja. Är det slut på det kött man brukar äta så får man helt enkelt ta tillvara på det som finns närmast till hands, genom att sätta in en jobbannons i tidningen. En liten men högaktuell parantes då filmen spelades in för över 20 år sedan och jag inte har någon aning om skaparnas inställning till köttkonsumtion, är de oundvikliga associationerna till de senaste skandalerna i den urspårade europeiska matindustrin.

Delikatessen är en extremt snygg film, med i detalj genomtänkta scenerier och kameravinklar rakt igenom de 99 minuterna. Den är också full av fantasi och skruvad humor, men mig personligen faller den inte i smaken. Den i dubbel bemärkelse underjordiska rörelse med dykardräktsklädda män är till en början utflippat roliga men blir sedan smått irriterande. Är clowner också bland det värsta man vet, så stöter man på problem med denna film. Återigen, mycket välgjord och vacker men jag får någon sorts klaustrofobisk känsla av den dystra atmosfären och att hela filmen utspelar sig i ett enda hus.

3/5

Jonatan recenserar:

Som Tarkovskiy på partypiller

Delikatessen ger mig samma känsla som att kolla på en 95 minuter lång musikvideo – en musikvideo där ljudet har försakats. Mening efter mening mumlas fram och jag vill utbrista: SPEAK UP! Så det är inte en kostnadsfråga (filmen gjordes på en nästan ofattbart liten budget), utan det handlar helt enkelt om brister i regin. Mycket synd eftersom den är ett mästerverk rent visuellt. Efter en av filmhistoriens snyggaste vinjetter börjar en demonstration i stilistisk medvetenhet. Det är ohämmad estetik, makabert och otroligt ambitiöst. Delikatessen är typ som en Tarkovskiy-film men med skillnaden att hela crewet fått fri tillgång till en knark-buffé och samtidigt bibehållit motivation, disciplin och konsekvens. En magisk film – visuellt. Men det är inte tillräckligt för att hålla i ett långfilmsformat. Om någon frivillig vill försöka redigera ner den till 30 minuter så ser jag gärna om den!

2/5

Regi: Joel Cohen

Manus: Ethan & Joel Cohen

Medverkande: William H Macy, Frances McDormand, Steve Buscemi, Peter Stormare m.fl.

Jonatan recenserar:

Rart, roligt och rått

Det finns en handfull filmer som jag har sett så många gånger att jag nästan skäms och bröderna Cohens mästerverk från 1996 är en av dem. Nu var det minst tio år sedan jag såg den sist och när sluttexterna börjat rulla kan jag bland annat konstatera att min filmsmak var god redan som ung tonåring – tackar farsan för det!
William H Macy gör en fullkomligt suverän insats i rollen som en desperat bilförsäljare som anlitar två bovar (Steve Buscemi och Peter Stormare) att kidnappa hans egen fru i syfte att få ut en stor lösensumma från den förmögne svärfadern. Föga överraskande går det inte riktigt som det var tänkt. Denna för mig avundsvärt välskrivna story fixar att vara både rar och rolig, trots att den egentligen är väldigt rå. Förtexterna påstår att filmen är baserad på en sann historia, men är i själva verket helt påhittad, vilket gör det hela än mer fantastiskt.
Musiken av C Burwell är så vacker att det blir svårt att hålla tillbaka tårarna och det lekfulla fotot ihop med redigeringen överraskar gång på gång med dess orginalitet.
Det enda dåliga med filmen är en kort sidohistoria mellan Marge Gunderson och en gammal skolkamrat. Om detta pyttelilla störmoment hade strukits så hade Fargo varit en fullpott, ett hundraprocentigt mästerverk, men det går tyvärr inte att bortse från denna poänglösa detalj i ett i övrigt klanderfritt och inspirerande hantverk.

4/5

Josef recenserar:

En lagom deprimerad man som jobbar som bilförsäljare har satt sig i ekonomisk knipa och kommer på den brillianta idén att anlita två livsfarliga typer för att kidnappa sin fru, för att på så sätt få loss lite pengar från hennes förmögne far. Självklart går det helt åt skogen vilket ger ett upplägg som hade räckt bra till en lagom bra Hollywoodrulle. Men detta är långt ifrån en lagom bra Hollywoodrulle. Förutom att vad jag avslöjar ovan minsta sagt bara är början så håller filmen högsta kvalitet ur alla aspekter.
Steve Buscemi och Peter Stormare är helt fantastiska i sina roller som gravt känslomässigt störda kidnappare och det finns många andra underbara personligheter, inte minst den höggravida polisen som är en underbart icketypisk hjältekaraktär. Att bröderna Cohen lyckas få fram så många komiska situationer i en mycket tragisk historia som också påstås vara helt sann är i sig en prestation. Att filmfotot är av högsta kvalitet och att man inte har en enda tråkig stund hjälper också filmen att hamna så nära en femma man kan komma. Ett par snäpp högre på nagelbitarskalan och full pott hade varit ett faktum.

4/5