Regi: Dario Argento
Manus: Mick Garris, Steven Weber

Josef recenserar

Klassisk skräck i novellformat

En enkel berättelse och ett fåtal huvudkaraktärer i en 60-minutare där det inte finns något utrymme för sega utfyllnadspartier. Tidlösa motpoler som det kraftfullt attraherande och det starkt motbjudande, det mest godhjärtade och det mest ondskefulla. Mystisk besatthet eller psykisk sjukdom som säkert har sina vetenskapliga förklaringar men där man struntar i att förklara allt in i minsta detalj utan istället låter tittarens fantasi spinna loss.
Dario Argento är en filmskapare vars namn jag hört många gånger genom åren men då min filmkonsumtion varit begränsad så är detta vad jag vet min första bekantskap med honom. Det blir ett mycket trevligt första intryck och det ska bli spännande att se vad som finns mer av hans verk i videohyllan. Denna skräckis i miniformat var i alla fall klart sevärd, spännande och alldeles lagom obehaglig.

3,5/5

Jonatan recenserar:

Väldigt farlig åtrå

Jenifer är Dario Argentos bidrag till serien Masters of Horror där en hel drös skräckfilmsregissörer fått frihet med varsin film på 60 minuter. Serien är från 2005 och alltså en av Argentos senaste verk när det gäller regi.
Steven Weber spelar polisen Frank som räddar en kvinna från att bli mördad. Det är först när han i lättnadens stund får se att hennes ansikte är vanbildat. Frank förutsätter att hon blivit utsatt för våld men saker och ting visar sig vara än mer skrämmande än så.

Efter en inledning som liknar en kriminalserie i CSI-anda så kommer långsamt skräcken smygande, för Jenifer är verkligen en skräckis och inte alls den thriller eller action som början utger den för att vara. Stämningen trappas snyggt upp till allt råare och skrämmande scener och trots att slutet är lite förutsägbart så knyts säcken ihop mycket väl. Men jag är kluven. Det är alltid svårt att förhålla sig till en story som inte håller, även om den är välspelad och välregisserad. Det hjälper inte jättelångt när fundamentet av berättelsen är farlig åtrå men till den grad att det börjar snarare liknar tidelag. Och visst är det både äckligt och skrämmande, men jag vill påstå att handlingen har sina brister på den fronten. Attraktionen som uppstår mellan filmens huvudkaraktärer gestaltas på tok för självklart för att jag som man ska känna sympatier eller ens förståelse. Men i övrigt är det både snyggt och läskigt och det märks faktiskt att kameraarbetet är styrt och kontrollerat av en veteran.

3/5