Regi: John Carpenter

 Josef recenserar:

MacGyver på anabola i revolt mot utomjordingar

När jag skrev mina första recensioner här på Farsans Filmer så blev jag lätt förvirrad när det gällde hur man skulle ta hänsyn till filmens ålder. Man kan ju varken bortse från att en film är gammal, eller heller helt se den som att den var helt ny. Nu har jag hittat min egen gyllene mellanväg och det handlar helt enkelt om att gå på känsla.
Vissa filmer åldras med värdighet, det gäller inte denna. En 80-talsmacho snubbe utan jobb (tänk MacGyver på anabola) glider in på ett 80-talsbygge för att få ett 80-talsjobb som han kan överleva på i det 80-talsgetto där han av okänd anledning hamnat. Hela tiden snurrar en 80-talsbas i bakgrunden för att skapa lite läskig 80-talsfeeling. Plötsligt hittar den coola snubben en låda med fula solglasögon och när han sätter på sig ett par så – tadaaa – ser han två ganska omvälvande saker. Idén får jag erkänna är rätt skön och den presenteras till en början på ett bra sätt. Det handlar om att utomjordingar styr planeten och att man med solglasögonen både ser utomjordingarna och de hypnotiserande men annars osynliga budskap som mänskligheten dagligen pumpas med. I alla tidningar, på alla reklampelare och i alla tv-program så pumpas ständigt in i människornas medvetande utan att de märker: ”LYD, FÖRÖKA ER, STÄLL INGA FRÅGOR”.
Men som de flesta känner till räcker en idé sällan långt. Filmen är med några undantag riktigt kass, på en nivå som hade varit något mer försvarbar om det hade handlat om en tv-serie a la tidigare nämna MacGyver. Som tur är sorteras filmen först in i kategorin ”dålig” MEN hamnar ändå sedan i underkategorin ”filmer som är rätt underhållande just för att dom är så dåliga”. Som exempel kan jag ta en evighetslång fightscen, jag tror vi snackar tio minuter, där huvudrollsinnehavaren och hans kollega slår ihjäl varandra några gånger om för att kollegan vägrar testa de magiska solglasögonen. Det är ett sådär lättsam men ändå riktigt allvarligt slagsmål man lätt hamnar i när man försöker hjälpa en kompis som inte förstår sitt eget bästa. Hade scenen varit två minuter så hade den bara varit ett dåligt slagsmål men en så meningslös och evighetslång slagsmålsscen får i alla fall mig att le och undra ”vad faan är detta?”, även om det är ytterst oklart om det var John Carpenters önskade reaktion.

2/5

Jonatan recenserar:

OBEY!

Den tionde recensionen (!!!) och för första gången råder total förvirring! They Live… Var ska jag börja… Jo, till att börja med ger DVD-omslaget intrycket att filmen är något åt Gremlins, Critters – eller Killer Clowns from Outer Space – hållet. Visst ska man inte döma boken, eller i det här fallet filmen, efter omslaget, men det var helt enkelt så det blev. När filmen sedan inleds kommer Troma-vibbarna, men utan självdistans, humor och utan gegg och splatter. Det är inte medvetet B utan det är uppenbart att det är någon eller förmodligen flera som inte gjort sitt jobb. Men efter en inledning av poänglösa och absurt utdragna slagsmålsscener, onaturlig dialog och kasst skådespeleri blir filmen plötsligt anarcho-filosofisk och anti-kommers!
Mitt i filmen är vi i en guerillarevolt mot fascistiska utomjordiska polistrupper i en Orwellsk film kritisk mot konsumtionssamhället med generösa inslag av sci-fi á la Star Trek. Puh! Jag är helt snurrig! Och visst går det bra att bli lite snurrig om bara cirkeln sluts, men här blir det knappt en halvcirkel. Budskapet må vara nobelt men hantverket är slarvigt.
Bortsett från några coola specialeffekter är They Live tyvärr inte mycket att hänga i granen. Men visionen må ha varit väldigt god.

2/5

Längd: 84 min
Manus och regi: Sam Raimi
Medverkande: Bruce Campbell, Sarah Berry, Dan Hicks m.fl.

Jonatan recenserar:

Splatterpionjär 2.0

Så var det dags för uppföljaren till recensionen från 18/3. Även denna gång lyser filmcrewets passion och skaparglädje. Mitt i infernot av besattheter och splatter finns en godhjärtad underton, en medveten touch av komik. Skådespeleriet är uppgraderat och budgeten generösare vilket genererat ännu fler och bättre specialeffekter och extremt lekfull make up. Den långsamt krypande spänningen har bytts ut mot ett pang-på-rödbetan-och-så-kör-vi-igång-redan-från-början-liksom-varför-inte? De klassiska scenerna med den avsågade, besatta handen förtjänar en egen prisgala. Kanske en årlig Possessed Awards för skräckfilmsmakare med en abnorm besatt hand som prisstatyett?
Som vi alla är rörande överens om är monster i stop motion alltid ett stort plus och det finns det gott om. Flera gånger går det att dra paralleller till senare filmer, i synnerhet självamputationsscenen som får Saw att likna något från Nickelodeon, och det är uppenbart vilken betydelse Evil Dead 2 faktiskt har haft för genrens utveckling. Jag faller verkligen för regissören Sam Raimis nattsvarta humor. Med ett litet minus för det utdragna och förvirrade slutet kan jag sammanfatta denna fantastiska kultskräckis genom att citera huvudkaraktären och en av skräckfilmshistoriens mest välplacerade oneliners: Groovy!
3/5

Josef recenserar:

Lite mer pang på

Ett par minuter in i filmen ska jag precis fälla en kommentar om skådiens uppenbara likheter med Jim Carey, både gällande utseende och skådespeleri, när min bror plötsligt utbrister ”alltså man tror ju nästan att det är Jim Careys farsa!”. Ytterligare endast ett par minuter in i filmen är det min tur att referera till den första Evil Dead genom attt kraftigt underdrivet säga ”lite mer pang på”. Enligt brorsan var det exakt de orden han var en sekund från att yttra.

Jim Carey-feeling och ”mer pang på” är två av de ingredienser som skiljer Evil Dead 2 från föregångaren. Likheten skådisarna emellan ser jag som positiv och det är svårt, väldigt svårt att tänka sig att komedigiganten Carey inte både sett och inspirerats av Bruce Campells underbara skådespeleri i huvudrollen som ”Ash”. Tjugo minuter in i filmen är jag rätt säker på att det blir en fyra i betyg. Det är kul och känns riktigt ambitiöst med imponerande make-up och riktigt snygga scener med dubbelexponerade handmålade moln, som i alla fall känns som en av flera flirtar med betydligt äldrer filmer i samma genre.

Dock har det aldrig varit så tydligt för mig som i denna film varför man nästan alltid i skräckfilmer har en lång stämningsuppbyggande inledning, där det oftast inte händer särskilt mycket alls. Att det höjer pulsen mer och mer inför den kommande slakten har jag alltid fattat. Men ju tidigare man drar igång det roliga desto svårare är det att hålla intresset för splattret uppe, trots att scenerna filmen igenom ligger på en hög underhållningsnivå. Betyget dras ner av samma anledning som om jag hade recenserat en restaurang som bestämt sig för att inte erbjuda förrätter men istället serverar dubbla portioner av sina utsökta, gigantiska hamburgare. Man blir till slut jävligt mätt och det smakar plötsligt inte längre lika gott. Även då hade det naturligtvis tagit emot att säga att det blev tyvärr bara 3 av 5 i betyg.

Manus & Regi: Cameron Crowe
Prod år: 2000
Medverkande: Frances McDormand, Kate Hudson, Billy Crudup, Philip Seymour Hoffman m.fl.

Josef recenserar:

Jag hade fått i mig ett par öl innan vi tryckte på play och det visade sig passa denna film utmärkt. Möjligt till och med att recensionen blev något dopad av lite rock n rollbryggd innanför västen. Filmen är lättsam och man har kostat på sig att inte gå djupare in i hur svår situationen är för den 15-årige journalistens mamma, eller för någon annan heller. Man förstår att alla har sina problem i den ”riktiga världen” och det räcker alldeles utmärkt att man ändå visat på det för att sedan helt kunna fokusera på filmens kärna – rock n rollivet i 70-talets USA. Man får ändå se detta rock ‘n roll-liv ur flera olika perspektiv, vilket blir både underhållande och intressant. I detta äventyrliga liv som egentligen är en stor verklighetsflykt så finns det oroliga mammor, slitna rockrävar, självdestruktiva groupies plus tidningar och arrangörer som vill att det levereras så att de får in sina PENGAR. Mitt i denna röra hamnar den 15-åriga, naiva och ambitiösa rockjournalisten som lever drömmen så tidigt att han nog själv inte hinner förstå det.

Jag gillar filmen skarpt helt enkelt för att den ger mig en så bra känsla och det känns faktiskt onödigt att dissekera den för att komma fram till exakt vad det är. Man har helt enkelt gjort amerikanskt rock’n roll i en mixer med så perfekt avvägda delar humor, musik, allvar, glimten i ögat och trovärdig tidsanda att resultatet smakar riktigt gott. Kocken skulle förmodligen säga att riktigt så enkelt var det inte och ge mig en örfil, men jag säger 4/5 och skål!

Jonatan recenserar:

Jag tänker inte försöka definiera innebörden av rockstjärnestatus i Sverige idag. Men okej, bara för att ni instisterar: Pluras kök. Och om det inte är avdammade comeback-artister i tafatta matlagningsprogram är det tacksamma rådjur på darriga ben, helt åsiktsbefriade, i bästa fall stylade i styva skinnjackor och glansiga sneluggar som får dom att kännas lika autentiska som leksakerna i en Happy Meal. Pondus eller kontrovers har fan aldrig varit så främmande. Folk ojar sig fortfarande över Kens låt som han körde live på vattenfestivalen 1999. Om vi bortser från en era av extremt vulgärt låtskriveri i den svenska hiphopen i början av 2000-talet så finns inte mycket kontrovers att hämta från detta ett av världens ledande musikländer. Nu stryker vi medhårs och glittrar med ögonen. Sedan hoppar vi över till underhållningsprogrammen för att avmystifiera och samtidigt få oss en inblick i hur det faktiskt är att vara artist mitt i fildelningskatastrofen. Visst är det något som är en katastrof men inte fan är det fildelningen. Det krävs en del grävande för att hitta den sanna rock & roll essensen.
Det roligaste med Almost Famous är att se musikjournalistens pessimism inför precis detta, men hur det i USA på 70-talet handlade om Iggys, Morrisons eller Bowies äkthet eller icke-äkthet. Jag undrar verkligen vad Philip Seymour Hoffmans karaktär hade tyckt om oss här och nu.

4/5

Jonatan recenserar:

Det finns en svunnen tid då det var hysteriskt kul med förväxlingar, klumpighet och förvirring. Semestersabotören är ett bevis för denna tid. Jag förstår regissörens vision: en galen och fyndig komedi i Chaplin-anda men med lite Donald Duck-influenser och alltsammans presenterat på ett rumsrent och sofistikerat vis. Och visst, filmen är välspelad, snyggt fotad och bra klippt och den gamla cocktaillounge-musiken är råcool, men en komedi ska trots allt vara rolig. Halka-på-bananskalet-humorn är inte direkt tidlös… Ibland är humorn så kass att det känns som att filmen kommer från en annan planet. Har det verkligen någonsin varit roligt att se två personer klä sig i samma kläder?
Om komiken inte hade varit med så hade den här filmen kunnat bli schysst, men komiken är med i så gott som varje scen och jag skrattar inte en enda gång.

Betyg 2/5

Josef recenserar:

Förmultnad humor

Denna recension skrivs faktiskt samtidigt som jag kollar på filmen, främst för att det är fullt möjligt att göra det utan.att missa något viktigt, eller roligt för den delen. Filmen började med skön musik som får det att kännas som att man kommit till ett coctailparty och en rätt trevlig inledning ger mig ganska höga förväntningar. Men sen händer något snabbt. Hela filmen visar sig i princip vara en oändlig mängd scetcher, som på ett tydligt sätt visar att humorn definitivt utvecklat sig sedan 50-talet. Det är lätt att tänka att filmen förmodligen var skitdålig redan på 50-talet men ack så fel. Semestersabotören vann ”publikens pris” vid Berlins filmfestival och ”kritikerpriset” vid Cannes filmfestival.
Konstigast av allt är ändå att den blev nominerad till en Oscar för bästa manus, eftersom handlingen är lika med obefintlig. OM det hade varit en mer vettig film så hade ungefär var femtionde putslustighet varit både snygg och rolig. Scenen i början på en tågperrong där dom lyckats tajma in två gigantiska lok är rätt imponerande och ett par andra saker skulle platsa i en gammal Kalle Anka- eller Pluto-kortfilm, om vilket denna film påminner en hel del. Men det blir liksom olidligt när man spär ut en femminuters Kalle Anka till 93 minuter och på byter ut de fantastiska och tidlösa animationerna mot klämkäckt men totalt förlegat skådespeleri.

Nu har filmen närmat sig sitt slut och den sköna låten i början har börjat bli smått tjatig då den med ett par korta undantag är den enda låt som spelas om och om igen. Mycket intressant har det ändå varit att se hur mycket humorn utvecklat sig, även om jag vet att det gjordes filmer på 50-talet som är roliga än idag. Jag tänker plötsligt på Lasse Åbergs komedier från 80- och 90-talet och blir säkrare än någonsin på att INGEN kommer tycka dom är roliga om 50 år. Jag är nästan lika säker på att någon slipad recensent på Göteborgsposten skrivit om Åbergs Den ofrivillige golfaren precis vad man skrev om Semestersabotören: ”Måste räknas till de stora odödliga mästerverken”.

Jag vill ge filmen absolut lägsta betyg men mitt hjärta säger faktiskt emot, då jag ändå inbillar mig att ambitionsnivån var mycket hög och att filmen kändes ny och fräsch för 60 år sedan. Det ska alltid premieras.

1/5