Josef recenserar:

En klassiker med ett aktuellt budskap

Det blir svårt för mig att bortse från att David Lynch länge varit min idol inom film och tv, tack vare klassiker som Twin Peaks, Mulholland Drive och Lost Highway. Lite lättare blir det ändå tack vare att hans tolkning av den klassiska berättelsen om Elefantmannen till största del är befriad från de drömliknande världar han oftast skapar i sina filmer.
Lynch han har verkligen lyckats skapa en känsla av att filmen redan var en gammal klassiker när den hade premiär 1980. Jag gillar greppet att göra filmen i svartvitt för att den ska kännas gammal samtidigt som den utspelar sig ännu tidigare (mitten på 1800-talet). En annan effekt är att filmen nu 33 år senare inte alls känns så omodern som många andra 80-talsrullar.
Elefantmannen är ett klockrent exempel på hur mycket obehagligare en film kan bli ju mer man skalar bort. Utan färg eller specialeffekter får man lita helt till det klassiska hantverket hos skådespelare, regi och manus, vilka samtliga håller mycket hög kvalitet filmen igenom. Handlingen är också rak och enkel när den klart och tydligt letar sig igenom ämnen som ondska, okunskap och medmänsklighet.
De ämnen filmen tar upp är precis lika aktuella nu som när filmen utspelar sig och när den spelades in. Eller är det någon som missat debatten de senaste veckorna, om alla de människor som dagligen särbehandlas negativt av svenska samhället inkluderat toppolitiker och polis, enbart på grund av sitt utseende? Grunden är densamma, även om det är hundratusentals människor som i dagens samhälle får dela på den börda som Elefantmannen bar på sina axlar. Resultatet är att bördan blivit mer abstrakt och lättare att inte låtsas om men precis nu som då sker det utan att någon utom de som aktivt motarbetar problemet vill erkänna sin delaktighet och sitt ansvar. Det är därför filmer som denna behövs, förutom för dess underhållningsvärde som en grymt bra film.

4/5

Jonatan recenserar:

Välskrivet och välspelat med banalt budskap

Ända sedan jag som femåring såg Disney’s Skönheten och Odjuret har jag varit medveten om att det finns trångsinta dårar som vill lyncha folk som är annorlunda. Helst i stor grupp med facklor, snaror och högafflar. Folk som beter sig på det här viset är av någon outgrundlig anledning också de som får mest utrymme i samhället, störst framgångar och sparsamt med bestraffning, och det är klart eftersom motståndarsidan är den skara som besitter förnuft, resonlighet och empati.
Elefantmannen är en sann historia och handlar om samma sak. En ung missbildad man, John Merrick, blir förnedrad, misshandlad och gjord till åtlöje på en så kallad Freak Show så gott som dagligen, men det är inget märkligt med det eftersom händelsen tog vid på 1880-talet. Men det tycker Dr. Treves, som helt heroiskt med ett hjärta av guld faktiskt beter sig schysst mot den utsatte Merrick. Han ger honom till och med sjukvård och ett ställe att bo på, och Merrick uttrycker sin djupaste tacksamhet för kamratens generositet.
Men så kommer den främlingsfientlige lynchmobben igen för att se till att Elefantmannen inte tycker för högt om sig själv, och det är här det brister för mig. Jag har helt enkelt svårt att ta in hur imbecill människan är. Jaa, han ser hemsk ut – OCH!? Vad bryr ni er för?
”Men det är väl lätt för dig att säga… du som sitter där år tvåtusentretton med nätuppkoppling och allt…”
Jaaaa-aa! Det är lätt för mig att säga! Och därför säger jag det också. Sköt er själva, idiotmobb, och låt John Merrick vara ifred. Att ni främlingsfientliga mobbare får så mycket utrymme är ett skämt och att den här berättelsen behövs, för det gör den verkligen, måste ses som ett misslyckande för mänskligheten. Den som skriker högst får mest, så har det varit länge och så kommer det sannolikt förbli och det är sådana som John Merrick som får betala priset för er brist på medmänsklighet.

4/5