Josef recenserar:

En klassiker med ett aktuellt budskap

Det blir svårt för mig att bortse från att David Lynch länge varit min idol inom film och tv, tack vare klassiker som Twin Peaks, Mulholland Drive och Lost Highway. Lite lättare blir det ändå tack vare att hans tolkning av den klassiska berättelsen om Elefantmannen till största del är befriad från de drömliknande världar han oftast skapar i sina filmer.
Lynch han har verkligen lyckats skapa en känsla av att filmen redan var en gammal klassiker när den hade premiär 1980. Jag gillar greppet att göra filmen i svartvitt för att den ska kännas gammal samtidigt som den utspelar sig ännu tidigare (mitten på 1800-talet). En annan effekt är att filmen nu 33 år senare inte alls känns så omodern som många andra 80-talsrullar.
Elefantmannen är ett klockrent exempel på hur mycket obehagligare en film kan bli ju mer man skalar bort. Utan färg eller specialeffekter får man lita helt till det klassiska hantverket hos skådespelare, regi och manus, vilka samtliga håller mycket hög kvalitet filmen igenom. Handlingen är också rak och enkel när den klart och tydligt letar sig igenom ämnen som ondska, okunskap och medmänsklighet.
De ämnen filmen tar upp är precis lika aktuella nu som när filmen utspelar sig och när den spelades in. Eller är det någon som missat debatten de senaste veckorna, om alla de människor som dagligen särbehandlas negativt av svenska samhället inkluderat toppolitiker och polis, enbart på grund av sitt utseende? Grunden är densamma, även om det är hundratusentals människor som i dagens samhälle får dela på den börda som Elefantmannen bar på sina axlar. Resultatet är att bördan blivit mer abstrakt och lättare att inte låtsas om men precis nu som då sker det utan att någon utom de som aktivt motarbetar problemet vill erkänna sin delaktighet och sitt ansvar. Det är därför filmer som denna behövs, förutom för dess underhållningsvärde som en grymt bra film.

4/5

Jonatan recenserar:

Välskrivet och välspelat med banalt budskap

Ända sedan jag som femåring såg Disney’s Skönheten och Odjuret har jag varit medveten om att det finns trångsinta dårar som vill lyncha folk som är annorlunda. Helst i stor grupp med facklor, snaror och högafflar. Folk som beter sig på det här viset är av någon outgrundlig anledning också de som får mest utrymme i samhället, störst framgångar och sparsamt med bestraffning, och det är klart eftersom motståndarsidan är den skara som besitter förnuft, resonlighet och empati.
Elefantmannen är en sann historia och handlar om samma sak. En ung missbildad man, John Merrick, blir förnedrad, misshandlad och gjord till åtlöje på en så kallad Freak Show så gott som dagligen, men det är inget märkligt med det eftersom händelsen tog vid på 1880-talet. Men det tycker Dr. Treves, som helt heroiskt med ett hjärta av guld faktiskt beter sig schysst mot den utsatte Merrick. Han ger honom till och med sjukvård och ett ställe att bo på, och Merrick uttrycker sin djupaste tacksamhet för kamratens generositet.
Men så kommer den främlingsfientlige lynchmobben igen för att se till att Elefantmannen inte tycker för högt om sig själv, och det är här det brister för mig. Jag har helt enkelt svårt att ta in hur imbecill människan är. Jaa, han ser hemsk ut – OCH!? Vad bryr ni er för?
”Men det är väl lätt för dig att säga… du som sitter där år tvåtusentretton med nätuppkoppling och allt…”
Jaaaa-aa! Det är lätt för mig att säga! Och därför säger jag det också. Sköt er själva, idiotmobb, och låt John Merrick vara ifred. Att ni främlingsfientliga mobbare får så mycket utrymme är ett skämt och att den här berättelsen behövs, för det gör den verkligen, måste ses som ett misslyckande för mänskligheten. Den som skriker högst får mest, så har det varit länge och så kommer det sannolikt förbli och det är sådana som John Merrick som får betala priset för er brist på medmänsklighet.

4/5

Prod. år: 1981
Längd: 82 min
Manus och regi: Sam Raimi

Jonatan recenserar:

Historien är enkel. Ett kompisgäng åker till en stuga i skogen och finner där en mystisk bok och en ljudupptagning på ett magnetband och några ögonblick senare befinner vi oss som publik mitt i ett intensivt och neverending demonmosande.
Sam Raimi var bara 22 år när han skrev och regisserade detta stycke splattermilstolpe, vilket gjorde honom till en pionjär inom skräckfilms-subgenren. Jag blir faktiskt ordentligt skrämd i ett av de första mötena med demonbesattheten, den scen som även involverar en kortlek och är filmens absolut bästa. Därefter tilltar våldet exponentiellt. Mitt i allt blod, mos och gegg blir det riktigt roligt och det känns uppenbart att regissören önskat det. Och det är så uppfriskande mobiltelefonfritt! Fullt med halvdan make, lite stop-motion… jag blir nostalgisk som fan trots att jag föddes fem år efter premiären! Ibland blir det lite väl lågbudget och dåligt spelat, men passionen och glädjen finns där och överskuggar bristerna.

3/5

Josef recenserar:

Ett gäng ungdomar åker till ödslig stuga i skogen, inga konstigheter. Mystiska gamla skrifter och inspelningar hittas nere i källaren, inga konstigheter. En lång kuslig stämningsuppbyggnad följd av obegränsat med blod, levande döda, slem samt avhuggna och mosade lemmar, inga konstigheter.
Hade jag recenserat denna film när den kom, förutom att jag inte var född då, så hade jag gett den en fyra i betyg. Hade den varit helt nyinspelad i år så hade jag gett en nolla. Så ser det visserligen ut i stort när det gäller denna genre eftersom kraven hela tiden ökat på grund av mer och mer svårskrämda och avtrubbade filmtittare, samt teknikutveckling som naturligt får många av de 30 år gamla filmtricken att idag te sig både amatörmässiga och komiska. Men filmen är gjord med både hjärta och humor och målsättningen har inte varit att göra en superläskig film utan en supersplattrig film och där har man utan tvekan lyckats. Anledningen att jag inte hade gett en femma när filmen var ny och att jag inte ger en trea idag är att trots genren så kan man faktiskt begära en något mer avancerad och fantasifull handling.
Minuspoäng för den tjatiga zombiekärringen i källaren, pluspoäng för snygga kameraåkningar i naturen kring stugan.

2/5

Manus: Gilles Adrien
Regi: Marc Caro, Jean-Pierre Jeunet

Josef recenserar:

Vacker, mörk och galen

Filmen utspelar sig i ett fallfärdigt kvarter, i en mörk värld där det råder fattigdom och brist på mat. En skräckinjagande man driver här en delikatessbutik där han använder sig av högst okonventionella metoder för att få tag på styckdelar att sälja. Är det slut på det kött man brukar äta så får man helt enkelt ta tillvara på det som finns närmast till hands, genom att sätta in en jobbannons i tidningen. En liten men högaktuell parantes då filmen spelades in för över 20 år sedan och jag inte har någon aning om skaparnas inställning till köttkonsumtion, är de oundvikliga associationerna till de senaste skandalerna i den urspårade europeiska matindustrin.

Delikatessen är en extremt snygg film, med i detalj genomtänkta scenerier och kameravinklar rakt igenom de 99 minuterna. Den är också full av fantasi och skruvad humor, men mig personligen faller den inte i smaken. Den i dubbel bemärkelse underjordiska rörelse med dykardräktsklädda män är till en början utflippat roliga men blir sedan smått irriterande. Är clowner också bland det värsta man vet, så stöter man på problem med denna film. Återigen, mycket välgjord och vacker men jag får någon sorts klaustrofobisk känsla av den dystra atmosfären och att hela filmen utspelar sig i ett enda hus.

3/5

Jonatan recenserar:

Som Tarkovskiy på partypiller

Delikatessen ger mig samma känsla som att kolla på en 95 minuter lång musikvideo – en musikvideo där ljudet har försakats. Mening efter mening mumlas fram och jag vill utbrista: SPEAK UP! Så det är inte en kostnadsfråga (filmen gjordes på en nästan ofattbart liten budget), utan det handlar helt enkelt om brister i regin. Mycket synd eftersom den är ett mästerverk rent visuellt. Efter en av filmhistoriens snyggaste vinjetter börjar en demonstration i stilistisk medvetenhet. Det är ohämmad estetik, makabert och otroligt ambitiöst. Delikatessen är typ som en Tarkovskiy-film men med skillnaden att hela crewet fått fri tillgång till en knark-buffé och samtidigt bibehållit motivation, disciplin och konsekvens. En magisk film – visuellt. Men det är inte tillräckligt för att hålla i ett långfilmsformat. Om någon frivillig vill försöka redigera ner den till 30 minuter så ser jag gärna om den!

2/5

Regi: Joel Cohen

Manus: Ethan & Joel Cohen

Medverkande: William H Macy, Frances McDormand, Steve Buscemi, Peter Stormare m.fl.

Jonatan recenserar:

Rart, roligt och rått

Det finns en handfull filmer som jag har sett så många gånger att jag nästan skäms och bröderna Cohens mästerverk från 1996 är en av dem. Nu var det minst tio år sedan jag såg den sist och när sluttexterna börjat rulla kan jag bland annat konstatera att min filmsmak var god redan som ung tonåring – tackar farsan för det!
William H Macy gör en fullkomligt suverän insats i rollen som en desperat bilförsäljare som anlitar två bovar (Steve Buscemi och Peter Stormare) att kidnappa hans egen fru i syfte att få ut en stor lösensumma från den förmögne svärfadern. Föga överraskande går det inte riktigt som det var tänkt. Denna för mig avundsvärt välskrivna story fixar att vara både rar och rolig, trots att den egentligen är väldigt rå. Förtexterna påstår att filmen är baserad på en sann historia, men är i själva verket helt påhittad, vilket gör det hela än mer fantastiskt.
Musiken av C Burwell är så vacker att det blir svårt att hålla tillbaka tårarna och det lekfulla fotot ihop med redigeringen överraskar gång på gång med dess orginalitet.
Det enda dåliga med filmen är en kort sidohistoria mellan Marge Gunderson och en gammal skolkamrat. Om detta pyttelilla störmoment hade strukits så hade Fargo varit en fullpott, ett hundraprocentigt mästerverk, men det går tyvärr inte att bortse från denna poänglösa detalj i ett i övrigt klanderfritt och inspirerande hantverk.

4/5

Josef recenserar:

En lagom deprimerad man som jobbar som bilförsäljare har satt sig i ekonomisk knipa och kommer på den brillianta idén att anlita två livsfarliga typer för att kidnappa sin fru, för att på så sätt få loss lite pengar från hennes förmögne far. Självklart går det helt åt skogen vilket ger ett upplägg som hade räckt bra till en lagom bra Hollywoodrulle. Men detta är långt ifrån en lagom bra Hollywoodrulle. Förutom att vad jag avslöjar ovan minsta sagt bara är början så håller filmen högsta kvalitet ur alla aspekter.
Steve Buscemi och Peter Stormare är helt fantastiska i sina roller som gravt känslomässigt störda kidnappare och det finns många andra underbara personligheter, inte minst den höggravida polisen som är en underbart icketypisk hjältekaraktär. Att bröderna Cohen lyckas få fram så många komiska situationer i en mycket tragisk historia som också påstås vara helt sann är i sig en prestation. Att filmfotot är av högsta kvalitet och att man inte har en enda tråkig stund hjälper också filmen att hamna så nära en femma man kan komma. Ett par snäpp högre på nagelbitarskalan och full pott hade varit ett faktum.

4/5

83min, inspelad 1966.
Manus och Regi: Lars-Magnus Lindgren

Medverkande: Allan Edvall, Gunnar Björnstrand, Margareta Krook, m.fl.

Handling enligt baksidestext:

Den fatalt vackra Vivi Sander lever ett hårt liv och kan inte betala sina spelskulder. Hon försöker därför tvinga familjen att sälja fädernegården. Vivis bil kraschar efter ett sabotage. Skadad kommer Vivi till en sjukstuga under den perverse Dr Westers vård. Doktorn ägnar sig åt avancerade erotiska lekar på jobbet, medan hans hustru dämpar sin ångest med vitt pulver. Vivi och Wester finner varandra i de sadistiska böjelserna, vilket oroar personalen på sjukstugan.

Josef recenserar:

Några av Sveriges tyngsta skådespelare någonsin i form av Allan Edwall och Margareta Krook kompletteras av åtminstone idag mindre kända skådespelare i form av bland annat Pick Troberg och Heinz Hops, i en totalt hopplös film som idag är svår att genresätta. Är det en skräckkomedi eller är det på allvar? Var den mycket kontroversiell när den släpptes eller bara så dålig att ingen orkade bry sig? Idag kan den sättas i facket ”filmer som är intressanta enbart för att de är så fruktansvärt dåliga”, vilket innebär att den hade fått ännu lägre betyg om den hade varit hälften så dålig och därmed totalt ointressant.

Bara den sinnessjukt plågsamma orgelmusiken som dyker upp direkt i början och sen återkommer i hela filmen gör att man omöjligt kan förstå att filmen gick upp på bio och ännu mindre att den lanserades i England (The Sadist). Baksidestexten påminner om hur man måste använda konkreta meningar för att återberätta en väldigt rörig dröm, med skillnaden att man då hade nämnt hur surrealistisk hela upplevelsen var (vilket mer hör till en recension än en baksidestext).

Bland det roligaste är när det visat sig att det är en av huvudkaraktärerna som sitter och spelar den hemska orgelmusiken, varefter han sätter på en skiva med klassisk musik på hög volym och det kommer in en kvinna som dansar förföriskt men utan någon som helst koppling till musiken utan mer som att hon var på ett coctailparty. Bäst är slutmusiken, bossa nova eller något liknande som svänger än idag. Det är första gången i mitt liv jag ser en svensk långfilm där musiken i slutet spelas mot svart bakgrund helt utan eftertexter. Allan Edvalls karaktär ”begravningsentreprenören” utbrister plötsligt i ett ”nixfilipix!”, vilket är ett mycket bra uttryck för att sammanfatta denna film.

Betyg:

1/5

Jonatan recenserar:

Totalkatastrof

Det tar emot att ens nämna detta stycke svensk kulturhistoria. Jag vill helst av allt förneka dess existens helt och hållet. Nej förresten – jag vill ta med mig Träfracken ut på Östersjön, binda fast den vid ett cementblock, knuffa den över relingen så att den sjunker till botten och sedan åka raka vägen till station, erkänna och ta mitt straff för det.

Filmen handlar bland annat om en kvinna (Catrin Westerlund, mamman i Karlsson på taket) som har spelskulder och därför bestämt sig för att få ärva sin gamle fars gård, vilket hennes syster opponerar sig mot. Parallellhistorien utspelas i en sjukstuga, där läkare och sjuksystrar ägnar sig åt dödshjälp och diverse otukt.

Efter vad som känns som en evighet kastar jag ett öga på displayen och till min stora förskräckelse inser jag att det bara gått sjutton minuter av denna osammanhängande historia. Manuset är snudd på obegripligt och fullt av putslustigheter som hade gjort Åsa-Nisse generad. Musiken består av en fullkomligt olidlig och ständigt återkommande orgel som tydligen ska föreställa Johannespassionen av Bach men snarare funkar allra bäst som ett tortyrredskap som inte lämnar några fysiska spår efter sig. Den bästa skådespelarprestationen i filmen är tveklöst den gamla tant som blir förgiftad och ligger död i en sjukhussäng. Och hur en så förvirrande film samtidigt kan vara så förutsägbar förblir ett mysterium. Jag har länge haft rätt svåra sömnproblem men Träfracken fick mig att nicka till åtminstone fyra gånger på sina åttiofyra minuter. Men jag är inte tacksam för det. Jag är hellre sömnlös än att behöva uppleva något liknande igen. Inte ens Allan Edvalls makalösa frisyr gör den sevärd. En totalkatastrof.

Betyg:

0/5